torsdag 13 augusti 2009

torsdagsreflektionen vecka 33


Veckorna stormar fram med stora kliv och snart så är vi inne i hösten.
I måndags återgick jag till jobbet efter att ha haft tre veckors semester, och nu när tre dagar är gjorda är det som att jag inte gjort något annat , visst är vi anpassningsbara vi människor.
I går kväll var vi ett gäng som for till Vedum för att rida islandshäst, och jag måste erkänna jag var ganska rädd.
Jag har respekt för hästar herregud de kan bitas och sparkas och vet i sjutton vad de kan hitta på!
Jag fick den mjukaste och följsammaste hästen enligt Palle, en Islänning som driver stället med sin fru.
Hästen gick under benämningen "godståget"och det kan jag förstå för han var slö och traskade efter som ledaren sa, mina tappra försök att få honom gå lite fortare struntade han fullkomligt i.
Ja nu ville jag inte att han skulle springa fort, men avståndet till de andra blev lite för långt och de fick vänta en del på oss (hästen med mig).
Två timmar på en häst en fantastiskt kväll tillsammans med vänner, och att få rida genom skogar och på skogsvägar det är en upplevelse det!

Som ett kännbart minne känns det idag som att sadeln har fastnat i rumpan , träningsverken går från ryggslutet ner till stövelskaftet!
Att jag sen vågade är en större bedrift, det är 40 år sedan jag satt på en häst, och då ramlade jag ,och for in i ett träd!
Se vad andra reflekterar över den här veckan hos trebarnsmamman

5 kommentarer:

Helena sa...

Låter mysigt att rida på häst. Själv har jag alltid haft respekt för hästar och har inte suttit på en hästrygg sedan barnsben. Ha en bra dag!

Chesney sa...

Yea for you! I haven't been on a horse since I was thrown off as a kid, so I now what an accomplishment this is! Sounds like a beautiful evening, and what a gorgeous image, you caught the moment wonderfully!

Anonym sa...

Huvva... jag är livrädd för hästar och skulle aldrig sätta mig på en. Men jag kan förstå att det är en underbar känsla om man törs :)

Viola sa...

Wow vilken tuff brud! Jag har inte suttit på hästryggen på minst 25 år...
Och jag tror inte jag vågar ÄN att ta steget upp.

Marken duger gott;-)

Ha det gott!

Marie sa...

UNDERBART!!!!! Jag småler igenkännande hela tiden då jag läser ditt inlägg. Så var det för mig fö´rst också. Tyckte hästar var livsfarliga djur. Tänker på dig och din ömma rumpa, för den lär nog kännas några dagar ;-). En riktigt duktig bdrift att ge si i lag med nå´t man igentligen inte alls vill. Bra jobbat!